Robotarna tågar in

Forskaren Susanne Frennert rullar med viss möda ut Hobbit i korridoren. Roboten är stor som ett mindre kylskåp med en pekskärm framtill, en arm med gripklo på ena sidan och ett huvud, ganska likt rymdvarelsen ET:s på en pinne högst upp. Fast just i dag slokar huvudet dystert, och den ena av de två små bildskärmar som ska föreställa robotens ögon verkar ha fastnat i testbildsläge.

– Jag vet inte … den har inte varit igång på ett tag. Men titta, nu vaknar den nog. Vad bra.

Fast lite rostigt verkar det. Den hittar inte i korridoren, och när Hobbit ställs inför sin första utmaning – att plocka upp en lagom stor plastfyrkant från ett plant golv – går det inget vidare. Griparmen verkar ha låst sig.

Susanne Frennert knackar på pekskärmen.

– Det ska finnas ett kontrolläge här, säger hon och dyker vidare in i menyerna.

Det är robotar som Hobbit som antas kunna revolutionera vården av äldre, spara pengar och förhindra skador. Fast det lär nog dröja, konstaterar Susanne Frennert.

– Är det något vi lärt oss av det här projektet är det hur oerhört många problem som behöver lösas för att få en sådan här robot att fungera.

När Arbetsliv träffar Hobbit på Lunds tekniska högskola är det januari 2016. Tretton år återstår innan det ödesdigra årtalet 2029, det som skildras i James Camerons dundersuccé ”Terminator” från 1984 – filmen där robotarnas stridsmaskiner jagar människorna genom ettödelagt Los Angeles.

Visst kan det hända mycket på tretton år, men steget känns långt från hyperintelligent världsherravälde till den något hackiga digitala hemsamariten Hobbit. Och rädslan för robotväldet avtar ytterligare när Susanne Frennert redogör för några av de problem som det EU-finansierade forskningsprojektets skapelse haft ganska svårt att bemästra. Typ trösklar.

– Vi satte förstås in små ramper för att Hobbit skulle kunna passera dem. Men skakningarna gjorde att kameran tappade orienteringen och fick stanna och kalibrera om systemet.

– Sen är hemmiljön svår och komplex. Det räcker med att man flyttar en stol för att roboten ska tappa orienteringen. Och visst kan den hämta upp nycklar från golvet, men har man råkat lägga dem i en väska är det kört, fortsätter hon.

Robotarnas tillkortakommanden är med andra ord många, än så länge. De övermänskliga egenskaper som vi älskat att projicera på maskinerna – allt sedan Karel Čapek myntade ordet ”robot” år 1921 – är långt ifrån färdiga.

En robot är, i sin enklaste form, bara ett system som observerar omvärlden, omvandlar observationen till data, bearbetar data och agerar utifrån i förhand definierade regler. I denna vida mening är till exempel en termostat en robot, låt vara att både datainsamling, analys, regler och handling är enklast tänkbara. 

Med en sådan definition lever vi – och överlever – redan i en värld proppfylld med robotar.

Att robotiseringen på senare tid diskuterats så intensivt har att göra med framtiden. Närmare bestämt med vad som händer när alla delarna i systemet blir oändligt mycket mer kraftfulla och sofistikerade. När våra apparater får tidigare oanade mängder och typer av data, bearbetar dem med blixtrande beräkningskapacitet, följer komplexa instruktioner och slutligen kan fatta beslut om åtgärder med långt större effekter än att bara slå på och av ett element. 

Det är en utveckling vi ännu bara sett början av. Men förr eller senare kommer språnget, och de verkligt intelligenta maskinerna gör entré. Och vad händer då?

– Effekterna av hög intelligens kan vara anmärkningsvärda. Men superintelligenser kan också vara svåra att kontrollera. Det kan uppstå system som vi inte vet hur de fungerar, sade robotforskaren Anders Sandberg, forskare vid universitet i Oxford vid en konferens i början av oktober 2015.

Han tar som exempel människans ganska unga herravälde över både jorden och de andra djuren. En total och snabb revolution, helt skapad av vår överlägsna intelligens.

– Det kanske tar hundra år, men på så sätt kan effekterna ändå vara dramatiska. Precis som vid den första industriella revolutionen.

Detta är robotism som metafysik, som världsomvälvande kraft. Riktigt de tankarna hade förmodligen inte de 80 anställda vid anrika Husqvarna i Jönköping, som i början av oktober varslades om uppsägning, delvis ersatta av maskiner.

– Vi vill stärka konkurrenskraften på orten och vill därför automatisera mer, konstaterade platschefen Niklas Broberg i SVT.

Och då höll inte 80 av de anställda måttet.

– De nya produktionsprocesserna ställer krav på ny kompetens vi inte har i dag, därför måste vi dra ner på befintlig personal. Men vi fortsätter samtidigt att rekrytera viss personal med kvalifikationer för att klara de nya behoven, säger Niklas Broberg.

Robotfrågan var också en del i den diskussion om framtidens jobb, som präglade svensk debatt under första halvåret 2015.

Exakt hur angelägen frågan var underströks under våren av en rapport från Stiftelsen för Strategisk Forskning. I den gjorde nationalekonomen Stefan Fölster en analys av ”robotiserbarheten” hos en lång rad svenska yrken.

Hur många fler skulle få samma besked som de 80 i Huskvarna? Och vem låg risigast till? Titeln på rapporten talar för sig själv: ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år – utmaningar för Sverige”.

Vartannat jobb. Två och en halv miljon arbetstillfällen. Kan det verkligen vara möjligt?

Robot-frågan är komplex: den spänner från termostater till drönare, från robotdammsugare till artificiell intelligens, från en avlägsen framtid till här och nu. Steget är också långt från vad som funkar i laboratoriemiljö – och vilka produkter som får praktiskt tillämpning. Det finns, som i Hobbits fall, fler och högre trösklar än man kan ana. Dagens robotar kan utföra svindlande snabba beräkningar, men har fortfarande ytterligt svårt att vika ett pappersflygplan.

Och vad gäller jobben finns det inga entydiga historiska belägg för att ny teknik med nödvändighet skulle leda till färre jobb. Så var det ju inte med ångmaskinen, telefonen eller elektriciteten. Tvärtom: de kanske leder till nya, mer kvalificerade jobb. Husqvarna berättade ju – i samma andetag som de varslade 80 personer – att de faktiskt samtidigt behövde anställa, en annan ny sorts experter.

Det är i alla fall Hans Westers uppfattning och förhoppning.

– Jobben blir av en annan typ. I stället för att stå och mata en maskin, blir du robotoperatör. Eller så jobbar du med kvalitetskontroll.

Som sälj- och marknadschef för den stora japanska robottillverkaren Yaskawa i Sverige vet Hans Wester en hel del om robotläget här och nu på svenska företag.

Han ser en utveckling som påminner om persondatorernas genombrott för 25–30 år sedan.

– Robotar håller på att bli en mer och mer åtkomlig teknologi, även för mindre företag. De kan användas i kortare serier och kan programmeras om utan att du behöver ta dem ur drift, säger han.

Vissa vanliga robottyper är i dag en maskin bland andra.

– Då vågar också mindre företag investera. Att automatisera behöver inte längre vara ett stort ”robotprojekt” med dyra utvecklingskostnader, säger Hans Wester.

Billigare och enklare, alltså. Men också ofta bättre för de anställda. När acceptansen för skador minskar och reglerna skärps, får robotar ta över skadliga eller farliga arbetsmoment.

– Ta svetsning i trånga utrymmen, till exempel, där den som jobbar kan utsättas för besvärande svetsgas. Det var en acceptabel arbetsuppgift förr, men inte längre. Nu sköts sådant av robotar.

Att industrin robotiseras är inget nytt. Den utveckling som Hans Wester beskriver har pågått i decennier, allt sedan de första industrirobotarna togs i bruk i slutet av 1970-talet.

På två andra fronter, som kräver mer av tekniken, är utvecklingen ännu i sin linda. Den första gäller mjukvarurobotar, alltså program som kan gör rutinmässiga sysslor som löneadministration, bokföring, kontering och attestering. Det är sådan teknik som får framtiden att se mörk ut för yrken som kassapersonal och redovisningsassistenter.

Den andra fronten handlar om robotar som kan interagera med människor i deras vardag. Här ser dock spelplanen mycket annorlunda ut, både vad gäller investeringar och användare, och uppgiften är avsevärd mycket svårare.

Danica Kragic Jensfelt är professor i datalogi vid KTH. Hon forskar inom robotik och robotar som kan interagera med sin omgivning och människor, en fråga som – givet västvärldens snabbt åldrande befolkning – länge ansetts högprioriterat för nya, arbetsbesparande tekniker.

Ändå, säger Danica Kragic Jensfelt, har olika robotlösningar tagit lång, lång tid på sig att nå ut. Inget svenskt sjukhus använder sig i dag av robotar i större utsträckning (om man inte räknar operationsrobotar, men de fungerar snarast som förlängda armar för kirurgen än självständiga aktörer). Varför?

– Det finns både rädsla och okunskap. Jag är ute och föreläser mycket och berättar ofta om vilken teknik som faktiskt finns i dag, och folk blir förvånade.

En stel organisationsstruktur med många led och aktörer bromsar också utvecklingen, anser Danica Kragic Jensfelt.

– Det finns varken budget eller vana att arbeta med innovationer på det sätt som skulle behövas.

Susanne Frennert säger också att forskningen visserligen kan göra mycket, men att långsiktighet och resurser ofta saknas.

– Utan att industrin på allvar investerar och tar fram bra produkter kommer vi inte vidare, säger hon.

Robotarnas efterlängtade entré som arbets- och kostnadssänkande hjälpare i vård och hemtjänst handlar också i högsta grad om användarna. Allt för ofta har visionerna fötts hos ingenjörer som vill testa sin senaste teknik, snarare än i samarbete med de äldre och funktionshindrade som ska ha nytta av produkten.

JustoCat är en katt. En robotkatt. Några pris för avancerad mjukvara kommer den nog inte att få, men den kan i alla fall fall både jama, spinna och skrika till om man drar den i svansen eller håller den upp och ned.

Och så har den en skön, varm tyngd och en mjuk päls som 75-åriga Kristina gillar att fingra och klappa på. Vilket är gott så, om man lider av framskriden demens, inte talar så mycket, sitter stel i en rullstol och emellanåt blir orolig.

– Du ser ju att hon blir lugn. Med katten blir hon aktiverad, får något att hålla i. Jag tror den ger en trygghet, påminner om saker i hennes tidigare liv kanske, säger Maria Drysander, undersköterska på demensboendet Björkelid i Härryda, öster om Göteborg.

Kattens skapare är Christine Gustafson, sjuksköterska och vårdforskare vid Mälardalens högskola. Efter mycket kontakt med användare och personal hittade hon fram till vårdkatten – och i dag finns 200 av dem ute i vården.

– Vi har faktiskt mätt livskvaliteten, förekomsten av utåtagerande beteende och läkemedelsförbrukning på avdelningar där de använder JustoCat, och vi kan se resultat, säger Christine Gustafsson.

Katten är också en viktig arbetsmiljöförbättrare, fortsätter hon.

– Den sociala miljön blir bättre, och katten kan användas som en avledare i situationer, som annars kunde lett till konfrontation eller till och med våld.

Men är det inte att luras lite ändå, frågar jag. Att slå i gamla och sjuka personer att de håller i en riktig katt – när det är en simpel robot?

– Då har man inte förstått vad det handlar om! Särskilt inte om alternativet för att lindra oron skulle vara att ge dem en sobril, säger undersköterskan Karina Johansson.

Jag får hålla katten i famnen. Den är tung som en riktig katt och både jamar och spinner med ett burrande vibrerande. Rätt så lugnande faktiskt, tänker jag, och betryggande långt ifrån både Terminator och HAL 9000. Ett verktyg, inte mer komplicerat än vad som behövs. Det kan också en robot vara.

Lägger man katten på bordet är det alltid någon som tar hand om den, säger undersköterskan Maria Drysander.

– De pysslar med den, pratar med den eller bäddar in den i en filt. Det är långt bättre än att bara sitta passiv och titta.