Tidsrealist – javisst!

Mitt nyårsord var vårda. Inte som ett löfte, men som en ambition att vårda det jag redan har lite mer. Familj, vänner, kollegor, kläder, saker, jordklotet och även mig själv. Jag ska inte säga att jag har lyckats. Men det är en ambition jag jobbar vidare med. Och jag har upptäckt att för att vårda behövs tid. Så mitt nya ord som jag nu går omkring och smakar på är – tidsrealist.

När jag pratar med min 16-åriga dotter om tidsrealism brukar jag kalla det marginaler. Att plugga i tid till provet, ta en buss tidigare om det är viktigt att komma fram en viss tidpunkt och så vidare. Ofta fyller hon numera i ordet ”mar-gi-na-ler” redan innan jag ens har hunnit prata klart, och himlar med ögonen. Och oftast leder diskussionen ingen vart, utan slutar med att jag själv blir sen.

En reflektion jag har gjort är att det är mycket svårare att vara tidsrealist än att vårda. Varför då? Jo, för vårdandet styr jag över själv. Jag kan bestämma mig för att laga jackan som gick sönder i vintras, gå till gymmet eller att ta en stund extra och prata med en kollega som inte mår bra.

Som tidsrealist däremot möter man ofta sin motståndare – tidsoptimisten. Och där blir det jobbigt! Där finns det risk att man uppfattas som lat eller som att man är en loser om man inte knyter näven i fickan och pressar in lite till i kalendern. På jobbet kan vi hjälpa varandra att vara tidsrealister. Påminna varandra om att det inte är någon bra idé att sätta en deadline i mitten av augusti precis efter semestern. Eller att man faktiskt behöver lite luft i kalendern här och där för att hinna göra det som bestäms på alla möten.

Vi behöver också luft i kalendern för att ha beredskap att klara av vardagen. Livet. Barn blir sjuka, föräldrar dör, hästen får ont i benet, katten rymmer, vattenläcka i köket … Eller bara något så vardagligt som att tekniken krånglar, pendeltåget är försenat eller att det dyker upp en oväntad arbetsuppgift.

För mig blir inget bättre eller snabbare gjort för att jag maxar kalendern. Tvärtom. Det är när jag lyckas skapa lite luft som jag tänker bättre, mår bättre, jobbar bättre, blir gladare – och faktiskt lite smartare!

Nu tar jag fighten mot tidsoptimisten, som – om sanningen ska fram – ganska ofta är jag själv.