Diskriminering på grund av hudfärg diskuteras sällan

För svarta personer som är födda i Sverige är sannolikheten att de ska få en chefsbefattning fem gånger mindre jämfört med en vit person med samma utbildningsbakgrund. Även lönegapen är stora. Genomsnittslönen för vita svenskar är 50 procent högre än svarta svenskar med en eller två föräldrar från Afrika, trots likvärdig utbildningsnivå.  

Siffrorna kommer från två forskningsrapporter som länsstyrelsen i Stockholm tagit fram. Där beskrivs även erfarenheter av mobbning och trakasserier på grund av hudfärg. Alla dessa parametrar kan samlas under begreppet minoritetsstress som beskriver den extra stress som drabbar människor som tillhör en marginaliserad grupp.

– Rasism är ett komplext fenomen som kan vara svårt att definiera, men det är tydligt att det finns stora ojämlikheter i utfall på arbetsmarknaden beroende på vilken hudfärg man har, säger Kitimbwa Sabuni, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm.

Rasism sällan en fråga i arbetet mot diskriminering 

Trots att lagsstiftningen redan gör klart att alla arbetsgivare med fler än 25 anställda har en skyldighet att sätta in aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter visar forskning att det är ovanligt med sådana insatser kopplat till hudfärg.

Bild: Länsstyrelsen

– Det stämmer väl överens med de erfarenheter vi gjorde i vårt projekt. Arbete mot diskriminering på grund av hudfärg är oftast inte ens en fråga som finns med på dagordningen, säger Kitimbwa Sabuni som arbetat med projektet ”Vidga normen i praktiken”. 

Syftet med projektet, som finansieras av Europeiska socialfonden, har varit att hjälpa arbetsgivare med aktiva åtgärder för att motverka diskriminering utifrån hudfärg. Totalt ingick 21 arbetsplatser från olika sektorer på arbetsmarknaden, både offentlig verksamhet, civilsamhällesorganisationer och privata aktörer. 

Det fanns knappt någon diskussion alls om effekterna av att ha en hudfärg som avviker från vithetsnormen, på de arbetsplatserna vi besökte.

Det berättar Kitimbwa Sabuni. Han menar att mycket av arbetet i projektet handlade om att belysa hur diskriminering på grund av hudfärg fungerar. Att det rör sig om övergripande strukturer i samhället som kan påverka enskilda medarbetare på arbetsplatsen.

– Många tror att det bara handlar om hur man beter sig mot varandra, att man skulle vara oschysst mot personer som inte är vita, och det är en bild de flesta inte känner igen sig i, säger Kitimbwa Sabuni.

Utbildning behövs

Enligt honom är en viktig del av utbildningsinsatsen att jobba med motivationen hos medarbetarna. En av forskningsrapporterna från länsstyrelsen visar nämligen att det finns ett betydande motstånd mot att främja lika rättigheter kopplat till hudfärg. Detta kan både kan ha kulturella och psykologiska förklaringar.

– Man kanske inte förstår varför det behövs överhuvudtaget eller så tycker man det är rasistiskt i sig att ens prata om hudfärgens betydelse, säger Kitimbwa Sabuni.

Just detta med medarbetarnas motivation var även en av de saker som framhölls som viktig för att lyckas implementera insatser mot diskriminering på grund av hudfärg, i den utvärdering som Sweco gjort av projektet.  

Här pratar man om vikten av en mottagarkapacitet, som förutom motiverade medarbetare också handlar om resurser i form av tid och personal, som kan jobba med frågan. 

– Trots att det finns mycket kvar att göra har jag märkt att vår insats leder till att fler överger den här färgblindheten som finns på många arbetsplatser, att hudfärg inte skulle spela någon roll, säger Kitimbwa Sabuni.