Får chefen vara människa?

Jag vet hur det är att bita ihop, stänga av och fokusera på prestationen – trots ett kompakt mörker inombords. Det var min verklighet som chef under flera år. Men ingen märkte något och jag sa inget. 

Chefer är minst lika drabbade av stress och psykisk ohälsa som den övriga befolkningen, kanske till och med mer - men hur många chefer känner du som har trätt fram och berättat om sin psykiska ohälsa? Jag gissar att det är ett fåtal.

Nästan inga chefer vågar berätta och vara öppna med sin psykiska ohälsa. Ofta handlar det om rädsla att bli betraktad som svag eller inte kapabel att hantera sitt uppdrag. En chef förväntas vara stark och stå stadigt i alla situationer. Chefen ska alltid finnas där, ge stöd till andra och hjälpa andra att lösa sina problem. Chefen är också ansvarig för allt – från resultat och budget till planering och uppföljning, arbetsmiljö och motivation ... 

Det är en enorm press att vara chef, samtidigt som det innebär många fördelar. Du får möjlighet att påverka, driva utveckling och få team att växa och trivas, du får hög social status, bekräftelse på att du har ”lyckats” och en högre lön. Jag tror att rädslan att bli betraktad som svag i kombination med att vilja behålla de här fördelarna gör att många chefer klamrar sig fast vid sitt uppdrag och biter ihop – oavsett hur dåligt de egentligen mår inombords. Ofta är de personer av stål, som inte visar några tecken på att må dåligt, och därmed svåra att upptäcka. Tills de kraschar. Hårt. 

Nästan inga chefer vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa

På det sättet är det många chefer som lever ett dubbelliv – precis som jag själv gjorde i många år som chef. I dag väljer jag att vara öppen med mina erfarenheter av psykisk ohälsa. Och det var inte alls så farligt som jag trodde att berätta om det. Jag har enbart mött positiva och varma reaktioner – och så väldigt många som lite tyst berättar att de har liknande erfarenheter, men aldrig skulle våga berätta om det. 

Jag tror att vi behöver göra upp med den gamla bilden av en chef som alltid är stark, som ska kunna allt och som i alla lägen har en perfekt fasad. Superchefen. Vem kan i längden leva upp till den bilden – och må bra under tiden? Och hur attraktivt blir det att vara chef om du alltid måste vara perfekt och inte kan visa dig sårbar, eller mänsklig?

Är det inte dags att vi låter chefen vara människa, och får mänskligare chefer som kan må bra och vara öppna med när de inte mår bra? Kanske kan vi till och med stötta chefen när hen inte mår bra? I all medmänsklighet?