Tack, vi vet vad AI betyder

Minns ni den där science fiction-filmen av Steven Spielberg, den vars titel var en förkortning? Nej, inte ”E.T.”, utan den andra. 
Det var år 2001, för nästan ett kvarts sekel sedan, som Spielberg premiärvisade ”A.I. Artificiell intelligens” om en robotpojke som ville bli människa. 

Nu har verkligheten till slut kommit i kapp filmen. I alla fall i den meningen att förklaringen som var en del av titeln numera är helt onödig. Tack, vi vet vad AI betyder! Jösses vad vi vet. Och vi blir hela tiden påminda. Det går inte att undgå AI, det tjatas oavbrutet om AI i media. Möjligheterna med AI, hotet från AI, AI på jobbet och i vården, AI på längden och på tvären.

Låter jag irriterad? Då ber jag om ursäkt. Jag är nog mer häpen, inte över den nya tekniken utan min egen vresiga reaktion. För jag har alltid varit något av en teknikfreak, åtminstone jämfört med min stenhårt humanistiska familj. När de tidiga Macdatorerna kom på 1980-talet så läste jag inte bara bruksanvisningarna (det fanns fortfarande såna då!) utan även specialtidningar: MacWorld, MacWeekly. Jag snöade in. 

Till att börja med kunde jag ursäkta mig med att detta var mitt arbetsredskap, en ”ordbehandlare”. Samma gällde mobil­telefonerna när de kom. Så små, ändå så högteknologiska och förstås praktiska i jobbsammanhang. Men ipodden, den lilla musikspelaren som jag inhandlade samma dag som den släpptes i Sverige? En ren nöjesprodukt. Men så ny, så revolutionär! Då, 2001. I dag finns den inte längre, utkonkurrerad av smartphones.

På senare år har tekniken landat i vardagsrummet. Min tv-/ljud­anläggning är inte märkvärdig, men tillräckligt komplicerad för att jag inte ska våga ändra på en enda inställning. Den är lynnig. Låter bra men plötsligt försvinner ljud och bild oförklarligt.

Detta bara sagt för att understryka att jag alltid haft ett intresse för hemelektronik och datorer. Men även jag har en gräns. Och det visar sig att den går vid AI.  Till min egen förvåning struntar jag i ChatGPT. Jag orkar inte sätta mig in i hur man skriver ”prompter” eller pratar med påhittade AI-assistenter på nätet. Jag har tröttnat.

Samtidigt inser jag förstås att alla artiklar och upprörda debatter i tidningarna har en poäng: den som inte sätter sig in i AI:s möjligheter får finna sig i att bli omkörd på arbetsmarknaden. Lite som gamla kollegor till mig som datorvägrade när det begav sig, och fortsatte knacka på skrivmaskin. En av mina chefer på Åhlén & Åkerlund höll ändå ut i nästan fem år innan hon kapitulerade. 

I dag är det jag som är bakåsträvaren. En ny känsla för mig, men inte helt oangenäm måste jag medge.

Den där roboten i Spielbergs gamla film ville ju inget hellre än att bli en riktig pojke. Själv har jag också funnit en ny roll, nästan ett nytt ideal på gamla dagar. Jag – en lycklig teknikstofil! En riktig gubbe. Framtiden känns ändå ljus.